Ibland får man nog

Alltså jag är den som alltid lånar ut kläder och självklart lånar jag saker av andra. Jag har någon gång råkat förstöra ngt plagg som inte är mitt, men dessa gånger kan ja räkna med min enda hand. Men när jag lånar ut saker till andra, så är dem antingen spårlöst försvunna eller så får jag dem tillbaka helt trasiga. Jag tål så jäkla mycket skit, för jag orkar aldrig ta tag i saken och verkligen säga till. Men sen jag kom tillbaka från Norge ska jag inte låna ett enda plagg av ngn. Jag har grymt mycket skor och grymt mycket kläder, jag behöver inte låna av andra. Det ska väl bli mitt nyårslöfte, inte låna ut och inte låna av. Allt jag får tillbaka som folk lånat är det minsta trasigt. Jag fattar inte vad folk gör med ens NYA kläder. Jag vet hur jag använder mina klackar och jag vet hur jag använder mina kläder. Mina skor är liksom mitt allt i min garderob, och det gör ont att se på sina fina vackra klackskor komma tillbaka som om de har varit i fight med Jackie Chan. Sen undrar säkert folk varför jag inte tar upp det med dem som lånar mina kläder, nej jag tänker inte ta upp något utan jag tänker inte låna ut kläder någon gång mer. Det räcker. Om mina skor, kläder och smycken går sönder så vill jag ha ansvaret för det hemska jag gjort mot mina älsklingar. Gjort är gjort och mina kläder mår bra hos mig. Sen vet jag också att saker och ting går sönder, det är mänskligt att man råkar men för att skippa bli irriterad så ska man låta bli att låna. Så nu är det bara att ta allt man har hos alla andra, för sist jag bad om mina saker när jag skulle åka bort... så fick jag hälften av det som folk har som är mitt. Snart är det ett nytt år och jag vill att mina ägodelar ska vara med mig. Det är väl ganska logiskt eller?