INDESTRUCTIBLE

Inte trodde jag att det skulle bli såhär, såhär nervöst när jag skulle se dig igen. Försöka låta så normal som möjligt. Mina kinder var röda av all ansträngning inne på gymmet och svett som rann ner för min panna. Stod där och försökte att se så fräsch ut som möjligt i mina träningsbyxor från H&M, dem som framhäver rumpan och får en att se ut som världens mest tränade människa men när jag väl kommer hem och tar av mig dem inser jag att byxorna bara ljuger. Där stod jag och försökte prata med dig, kolla dig in i ögonen och försöka låta avslappnad. Men det gick inte. Jag stod där som ett jävla fån. Fick lock för öronen, sa saker som lät wierd. Där stod jag och bara ville sjunka under marken. Du var så fin, som alltid. Hade nästan glömt bort hur fin du är. Hur fina dina ögon är. Ganska så snabbt var jag tvungen att avbryta konversationen och röra mig in mot omklädningsrummet. En kram och hejdå, som förut brukade låta såhär: Vi hörs eller vi ses sen. Ingen sa någonting. Vi hörs inte och vi ses inte. Det gör ont. Det är tråkigt och det är jobbigt. För jag tycker om dig.